Varje dag händer det något på bussen på väg till jobbet. Känns som jag bus(s)bloggar nu.
Idag var det rätt fult – jag menar fullt (det var dock fula männsikor också) på bussen, så jag satte mig ner bredvid något som likande ett skelett. Det var en tjej , typ 22 och inget skelett upptäckte jag efter typ 2 minuter. Jag brukar titta framåt när jag åker buss, inte till sidan på dem som sitter bredvid mig. Det är ju asjobbigt om man har någon bredvid sig som sitter och stirrar, så det gör jag inte.
Fast idag var jag tvungen. Först för att jag trodde skapelsen bredvid mig var ett skelett. Vände huvudet (nackspärren har släppt) och insåg att det var en levande människa. Hon såg normal ut så jag vände blicken framåt igen.
Då trycker hon på stop-knappen. Någon sekund innan vi är framme vid busstoppet reser jag på mig för att släppa ut skelettet, eh.. sorry, tjejen. Hon tar tag i min arm och säger ”nej nej.. sitt du bara”. Eh, ska hon inte av? Hon tryckte ju på knappen. Eller? Nej, hon sitter kvar och bussen åker vidare. Då trycker hon på stopknappen igen. Samma grej upprepar sig. Jag reser på mig, hon tar mig i armen och ska inte kliva av här heller.
Denna jojo-lek håller vi på med de nästa 5 stoppen. Då kommer vi tillslut till min final destination och jag kliver av. Tjejen sitter kvar.
Vart är dolda kameran? Vem är det som har utsett mig som ett offer på 1:ans buss? VEM?