Första inlägget.

Hej, det är jag som är Benzooh. Jag vill helst inte ge ut mitt riktiga namn (just nu). Någon gång i framtiden kanske jag berättar vem jag är. Vi får se vad som händer med denna lilla blogg!

Denna blogg kommer att handla om en Autistisk man som försöker hitta sina plats här i världen. Detta är min första blogg, så jag lär mig medans jag kör på. För några år sedan hade jag inte kunnat tänka att jag skulle skaffa en blogg. Jag har inte exakt förstått varför folk börjar blogga. Go with the flow I guess. Det jag vill få ut med denna blogg är att jag vill dela mina tankar med världen. Folk har sagt till mig att jag är bra på att sätta ord på hur jag känner. Jag tycker inte att jag är det, men jag antar att det är bara mitt dåliga självförtroende som skriker på mig. En stor del varför jag gör en blogg är att jag vill få bättre självförtroende. Jag vill inte bara sitta och tänka på att jag ska göra någonting och sedan inte göra det. Det händer mycket med mig. Nu vill jag bryta den vanan! (Ber om ursäkt för fel stavning om det händer)

Så vi kan väl börja med att jag ger er en liten bild om hur jag tänker och hur jag är som person.

Jag är diagnoserad. Jag har Atypisk Autism, eller högfunktionell autistisk som jag gillar att kalla det.

Autism för mig är att jag tänker väldigt mycket  och att jag är väldigt ärlig och lojal. Mina tankar är mer verkliga än den verkliga världen. Jag har en enorm fantasi. När jag väl börjar komma in i mina tankar så glömmer jag bort alla runt om kring mig, det är som att allt blir svart men jag ser ändå. För att jag sitter och studerar det som är runt omkring mig. Dom flesta som är diagnoserad i Autism spektrumet har ett ”special intresse”. Jag är lite osäker på exakt vad mitt är, men jag vet att Historia är ett stort ämne för mig. Om inte det är mitt ”special intresse”.

Jag har en sann historia om vad som händer när jag går in i min egen stora värld, som jag vill använda som exempel.

När jag väl kommer in i min värld blir jag helt tyst. Jag skulle vilja beskriva det som att jag tappar helt kontroll över min egen kropp. Jag blir helt avslappnad, jag vet inte vad jag ska göra med mina händer. Så mina fingrar har sitt egna lilla liv. Jag gör olika rörelser med mina fingrar, som jag inte kan kontrollera. Ibland märker jag det inte, det är helt naturligt för mig. Jag ska nog lägga upp en liten video någon gång som visar exakt vad jag gör med fingrarna.

När detta händer så börjar jag ta in allt jag ser. För någon månad sen var jag inne på Pizzerian här där jag bor. Oftast när jag går in på Pizzerian så har jag handlat på Ica eller Konsum innan, så jag kommer in med två plast påsar med det som jag har köpt. Jag beställde en Calzone med en burk Cola och Pizza sallad. Efter jag har betalat så vänder jag mig om och kollar runt i butiken. Jag räknar ut hur många personer som är där eller var jag ska sitta om det inte finns någon person alls i butiken. Om det är ganska mycket folk inne på Pizzerian så går jag ut och väntar. Jag får panik ångest av höga ljud.

Jag vill helst sitta ner och vänta på min Pizza. För att när jag står upp så känns det som att hela världen kollar just på mig. Det känns som att jag står på toppen på ett högt berg och jag är höjd rädd så jag börjar vingla och tappar balansen. Ångesten är så stark, så att det blir fysiskt för mig, inte bara psykiskt. Jag sätter mig ner, kollar runt i hela Pizzerian. Tänker på allt jag ser. Som jag sa tidigare, när jag väl går in i min värld blir allt helt svart, jag tappar helt fokusen på vad jag har gjort och vad jag ska göra. Jag började kolla på Pizza menyn, jag tänkte på menyns historia. När den beställdes, när den sattes upp, hur den sattes upp. Till och med om den ramlade ner när byggarbetarna försökte få upp den på väggen, så att dom var tvungna att beställa en ny och börja om. Efter jag har tänkt på detta på ett tag märker jag att personalen står och små skriker på mig. Min pizza var klar. Jag hade helt glömt bort att jag beställde en pizza. Så jag tog min pizza i ett hetsat tillfälle .

En del av mig säger att många personer dagdrömmer som jag gör. Men jag tror nog att den egoistiska delen av mig säger att ingen är som mig, jag är bäst. Jag förstår att personer är annorlunda, men det skulle vara väldigt uppmuntrande att veta att folk är som mig. Jag vet att det finns massa Autistiska personer i världen. Men det är inte helt en känsla som får mig att må bättre. Jag vill komma in i samtal om det inte bara tänka på det själv.

Nä, nu har jag skrivit i över en timme. Jag ska gå och lägga mig det börjar bli sent.

Vi får se vad som händer med bloggen. När jag updaterar och så. Jag vill först se om folk gillar vad jag skriver. Se! Nu skriker mitt dåliga självförtroende på mig igen! Nu ska jag sluta innan jag skriver något jag kommer ångra!

Peace and love.