Blev ingen klassåterträff, var inte på det humöret efter jobbveckan. Valde att prioritera annat/andra. Men det andra gick inge bra. Käpprätt åt helvete. Kvällen slutar i tårar. Men jag känner att förändring ligger i luften. Kanske bra? Snart orkar jag inte låtsas mer. Vara andra till lags, ”passa in”. Det är svårt att planera det perfekta livet. Ibland måste man bara gå på känslan, snubbla och ta sig upp igen. Men att inte våga håller på att göra mig knäpp. Måste känna att jag lever, inte ”safear”. På det känslomässiga planet kan jag nog vara för mycket för många. Det är mycket känslor och drama kring mig. Japp så är det. Ingen är perfekt, verkligen inte jag. Men inte du heller. Blir lite mer spännande så.
