Det är sådana här dagar som är svåra för mig. När jag mår dåligt att inte få bara krypa ner brevid dig och bara inte säga något. Utan att du väntar på mig tills jag känner mig mogen att prata om dagen. Bara känna tryggheten. Det känner jag att jag saknar.
Jag vet att vi inte ska prata med varandra och det känns bra på ett sätt. Men ändå gör vi det. Varför? Jag hoppas att vi kan vara vänner då det är jag som har tagit det beslutet att vi bara ska vara det. Men det är svårt för mig att inte sakna din famn i sådana hära situationer. Som har varit idag 🙁