Jag brukar inte klaga på min pms. Men den här gången har jag verkligen det. Ena stunden vill jag bara skjuta någon och andra stunden gråter jag nästan. Och inte nog med det den får mig sötsugen också. Och jag som har skött mig ganska bra. Jag har ju dansat hela helgen och sen drog jag en löparrunda igår. Och då sprang jag nästan hela rundan. Var tvungen att gå ca. 50m och det är inte långt utav kanske 3-4 km. Kanske inte så långt för många men för mig är det de! Ja jag är stolt över mig själv att jag gjorde det.
Och vad gjorde då min pms med mig idag. Jo den fick mig att äta chips med dipp. Och det är verkligen inte okej…. NU har ju paniken kommit i mig efter det här stolle provet. Så det får nog bli en löpar runda innan jobbet imon. Hoppas bara att jag orkar gå upp så tidigt. Kan inte fatta att det kan förändra en så detta med mens. Vad glada grabbar att ni inte behöver gå igenom detta.
Det är nu jag är som sårbarast, det är nu jag är som elakast och det är nu jag verkligen inte vet! Jag känner mig bara förvirrad och ensam. Kommer jag alltid att vara ensam? Kommer jag? Varför känns det så viktigt att ha någon? Måste man ha någon? De flesta jag känner har någon, jag ligger nog efter där. Men vill jag verkligen ha någon? Jag menar när jag vet vad många gör bakom varandras ryggar. Är det de jag vill ha? Knappast! Jag fattar inte varför man gör så, vad vill man få ut av det. Knappast något gott, kanske för stunden. Men sen?
Nähä nu får jag sluta innan jag avslöjar en massa, nu när jag har pms och allt. Sov så gott puss puss