Tänk dig för säger jag bara! Vad tänker du med egentligen? Eller tänker du inte alls? Det är min fråga. Jag känner mig kluven hur jag ska klara den här situationen mellan dig och mig. Ska jag säga allt? Ska jag säga inget? Eller bara en del? En stor del av mig bara skriker att nu får du för fan säga det. Jag vill ju inte ha den här späningen och små pikarna man ger varandra ibland. Vad är det för levnads sätt? Inget för mig i alla fall. Tänk att man gör så mycket bakom ryggarna på varandra. Den ena är ju åtminstonde tillsagd, men nu väntas det med dig bara. Och kanske att jag bara ska lägga detta åt sidan och låta det rinna ur sanden. Jag är så jäkla kluven hur jag ska hantera detta.
Jag vill ju inget hellre än att få detta ur världen. Och ja om du vill så kan du få det bekräftat av mig. Bara öppna kort från min del nu tror jag allt. Men då gäller det också att du tål att höra sanningen. Du ska bara veta att jag ångrar det till en viss del, men inte så stor del. För jag hade säkert gjort det om jag hade fått göra om allt igen. Det är som ett beroende för mig. Som jag hela tiden försöker ta mig ur. Och jag hoppas att jag för en gång skull kan det. Men jag vill inte ha andra världskriget om du väljer att höra sanningen.