Ja, det är inte så roligt egentligen. Det är sorgligt att det ska bli så, men jag är inte delaktig längre känns det som sen jag träffade Don. Jag är inte samma person alls tydligen, jag känner mig som samma person. Det är tydligen svårt att inse att även jag är människa med känslor.
Min del i livet är inte lika värdefullt längre som det en gång varit. Det blir bara motgång efter motgång. Det är tufft att tro det, men så är mitt liv. Det är min syn på livet numer. Någon som känner sig manad att hjäpa mig ändra den synen, eller jag ska leva med den eftersom jag själv ska kämpa på egen hand eftersom ingen orkar bry sig om mig längre? Undrar ibland. Får höra att jag bara klagar och så numer. Det gör jag inte.
Sen visst glömmer man allergier och så, men såg inte att man inte vet om man vet om det, klart man kan glömma, säg då det istället. 🙂 Det är inte fel att säga att man glömt, men säg inte att ni inte vet om det. Folk har sina allergier.