Jag är en vanlig enkel människa som ägentligen har det bra: Jag är frisk, har ett jobb jag trivs med, bra jobbarkompissar, klarar mig själv. Har hus , bil. Men privatlivet kör alltid ihop sig för mig. Tänkte jag skulle forsöka skriva av mig sorgen. Jag har aldrig önskat mig nåt annat än ett vanligt , lugnt liv. Nu är jag drygt femtio år, och det verkar inte som jag skulle lyckas. Nu är jag ägentligen inte så negativ som det verkar här, jag har faktisk mycket humoristisk sans. Jag har två vuxna döttrar, och två fina barnbarn. Men barnbarnens mamma är ochså förlorad för mig. Den andra dottern finns kvar i mitt liv och är till stor glädje. Jag blev separerad från mina barns pappa för många år senn, han är alkholist, och det var många dårliga år där . Blev ganska avskräkt för karlar där. Efter tretton år träffade jag igen en gammal ungdomskärlek, och då föll allt på plats igen för mig. Då vågade jag igen for första gången på alla dessa år. Jag har varit så glad åt detta, och det har varit så bra. Tyckte jag iallafall. Men nu till jul , dumpade han mig, och jag var inte beredd alls, så chocken och sorgen är ganska stor.