Jag vet egentligen inte varför jag har kvar min blogg med tanke på så lite jag skriver här. Men ändå har jag inte förmågan att ta bort varken denna eller den jag har på blogg.se. På något sätt har jag skrivit alldeles för mycket och delat med mig av saker som jag inte vill radera. Det är på sätt och vis ändå en dagbok av det hela. Varför har jag egentligen startat blogg överhuvudtaget? I början var väl tanken att jag ville lägga upp lite fler bilder, men mer och mer ville jag skriva, dela med mig av tankar. Egentligen förstår jag inte heller varför man ska skriva ut allt man känner offentligt, har andra med det att göra? Men vi gör det i alla fall. Vill vi ha uppmärksamhet? Vill vi hitta andra som känner likadant? Vill vi att andra ska tycka synd om oss? Är det ett rop på hjälp? Jag vet inte, men av någon anledning gör vi det, och får det oss att må bättre? Kanske. Anledningen till att jag skriver citat, texter eller annat som visar på att något är fel är väl egentligen mest för att det är lättast att skriva här. Här vet jag att det kommer finnas kvar. I en trist dagbok som tillslut hamnar på vinden och om något år möjligtvis kastas i soptunnan hittar jag ingen mening med att skriva ner saker jag känner. Går vi ändå inte samma väg allihopa?
I alla fall så har jag kommit in en period där jag verkligen inte är mig själv. Jag känner inte igen mig. Jag brukade bära känslan att jag var världens lyckligaste. Att allt var så bra och jag vaknade varje dag av förvåning hur glad jag kunde känna mig. Men det sa pang, och sen vände det. Trots att jag är omringad av fina människor är det få dagar jag verkligen känner mig glad. Jag har för stunden tappat gnistan. Jag kan garanterat säga att detta bara är något tillfälligt. Eller åtminstone hoppas jag det. Det svåra är bara att jag inte kan sätta fingret på vad det är som gör att jag inte känner någon glädje på samma sätt. Det är som om någon bara dragit ur mig allt och satt mig i en bubbla i vilken jag får leva medan livet rullar på med jobb, träning och andra vardagssysslor. Det enda som håller mitt fokus på att röra mig framåt just nu är träningen. Den finns där att fokusera på hela tiden, även när jag inte är på gymmet. Jag får tänka på mat, sömn, tider jag ska träna o.s.v. Den innehåller så pass mycket att jag kan fokusera på det dygnet runt och därmed känna att jag faktiskt gör någonting. Men även om det är någonting som håller mig på banan så kommer den inte kunna göra det under en speciellt lång tid. Men när den tiden är över, så hoppas jag att någonting förändrats inom mig. Att vara så här är någonting jag aldrig upplevt förut. Jag har mått dåligt, men jag har haft anledningar till det. Nu är det bara tomt.