Som ni vet tränade jag första passet i tisdags på gymmet och slog till med ännu ett pass igår. Förut har jag självklart vetat att träningen är min grej. Jag älskar att träna och det kommer alltid vara en del av min vardag, men jag visste inte hur jag skulle reagera av att inte träna alls. På bara lite mer än två veckor utan träning kan jag med 110% säkerhet påstå att jag verkligen inte klarar mig utan det. Nu har det gått två dagar på gymmet och jag känner redan hur min kropp jublar. Innan jag opererade foten var jag inne i en lite halvkass period med träningen. Jag visste inte riktigt vad jag ville köra, vad mina mål var. Ville jag köra tungt eller lättare, mycket eller lite kondition o.s.v. Det kändes som att jag bara gled mer och mer ifrån mig själv eftersom jag aldrig kom fram till vad jag ville. Att jag lite ofrivilligt fick avbryta min träning kan ha varit en ganska bra sak för min del. Mitt engagemang låg på 70-80% innan operationen och nu är jag beredd att gå in med 110% vilja och fokus. Jag känner på mig att det vänder nu, att nu kan det möjligtvis finnas en chans att jag börjar uppnå lite mål. Jag har fått mycket mer klart för mig vad det är jag vill göra och satsa på vilket kommer hjälpa otroligt mycket. Jag kommer försöka springa lite mer, men hur mycket vet jag inte vad jag hinner denna hösten. Om snart 3 veckor får jag börja springa så smått igen, men då är det också bara 2 veckor tills jag tar mitt pick och pack och lämnar Sverige och beger mig till Australien i 1,5 månad. Jag reser med två tjejer som även de är intresserade av träning så förhoppningsvis blir det någon form av träning ihop. Men jag har bestämt mig för att ta allting som det kommer. Nu ligger fokus på styrketräning och främst för överkroppen eftersom jag inte får köra alltför mycket ben. Kommer dock även öka på det med tiden.
Ligger förövrigt nu i Hanna, min systers soffa och ser på när mamma och hon målar väggarna, riktigt chill för min del ju!