Jag vet inte längre vad som är upp eller ner, vad som är rätt eller fel. Jag kan inte urskilja det som en gång var helt naturligt. Jag vet inte om det jag gör, gör saken bättre eller sämre. Det enda jag vet är vad jag känner. Jag känner det så fruktansvärt starkt. Det är en obeskrivlig känsla, något jag aldrig har känt. Men det finns en annan del också, en del som gör mig förvirrad. Det är en del som gör mig rädd. Det är en del som gör att jag ligger sömnlös långt in på nätterna. Det är en del som gör att jag kan kötta allt jag har på gymmet så jag kan glömma. Det är en del som gör att det som känns så himla perfekt, inte längre blir perfekt. Jag vet inte vilket håll jag ska vända mig på för oavsett så stirrar jag rakt in i något som förstärker denna rädsla. Jag önskar bara att det kunde försvinna, men det gör det inte för det hänger inte på mig denna gången. Det är inte jag som styr det. Det enda jag kan göra är att fortsätta på den väg jag går nu. Jag måste hålla fokus rakt fram. Jag bara måste, för jag vill inte mista det som finns där dolt bakom denna rädsla.