Ett annat ögonblick är då jag insåg hur kär man kan bli i en person.
Jag var ute med min kille på söder någonstans… Han erkände något, som inte alls var så farligt men just då kändes det som om jag hade fått en kniv i hjärtat.
Jag sprang från baren, in på toaletten och satte mig ner och grät. Jag grät som en idiot och han ringde mig på mobilen som jag såklart slog bort.
Jag hatade mig själv för att jag hade fallit så handlöst i en person på så kort tid och jag hatade honom för jag kunde inte gå hem pga att han hade jackbrickan. Jag hatade honom för han fick mig att gråta och jag hatade honom för han fick mig sitta i en äcklig toalett (jag som har lite bacillskräck). Till slut fick jag ju gå ut och konfrontera honom. Vilket var tur det för om jag had dragit hem den kvällen så hade jag aldrig mer svarat på hans samtal och aldrig fått veta vad han kände för mig. Det han sa till mig var så fint att jag bara lät mig själv älska honom mer.
//
V