Hej allihopa! (dvs jag själv, nästa gång jag läser mina inlägg..)
Det var nu ett tag sedan jag skrev, och jag kan lugnt säga att det har hänt en hel del sedan dess.
Tro det eller ej; men jag mår MYCKET BÄTTRE. Jag kan nästan säga att jag mår Bra. Den känslan, ni skulle bara veta. Känslan när man vet att man menar det när man svarar bra på frågan ”hur mår du?”. Den. Den är grym.
Foto: lånad från google
Det som hände efter de sista inläggen jag skrev, var att jag bara blev sämre och sämre.
Jag ville verkligen ta livet av mig. Uppenbarligen. Var bara för rädd för att ta ett sådant beslut. Sjukt va? jag vet..
Mamma och pappa bokade tid för mig till en speciell vårdcentral med seriösa läkare. (Jag hatar vårdcentraler, de är ordagrant sagt sämst. HATA, HATA, HATA!!) Jag hade inget val och heller inget att förlora med mina låga förväntningar, så jag gick dit. Fick direkt -efter att kort ha beskrivit en vanlig dag som Blond- en remiss skickat till vuxenpsykiatri.
”Jag skrattar, sen gråter jag, sen känner jag en känsla av tomhet. Direkt därefter händer det någonting som får mig att ta ett varv till, i min egna karusell av sjuka okontrollerbara känslosvall…”
”Det är möjligt att du lider med diagnosen depression bipolär typ2”
Bara där, precis då, när hon skickade remissen, då var jag påväg mot ljusare tider. Aha, det är inte fel på mig. Jag har kanske någon sjukdom som kan förklara varför jag är sån här.. god damn it. Det känns så bra. Lättnad.
Sedan fick jag komma och träffa en sjuksköterska hos PRIMA. När jag satte mig i fotöljen mitt emot henne, började hon på en otroligt knackig Svenska att läsa upp frågor som jag skulle svara ja/nej på.
Hon trodde att jag var efterbliven som inte kunde svara snabbt på hennes frågor. Egentligen gick dessa bara inte riktigt fram. Koncentration när man mår dåligt, är inte så bra som den brukar. Man kan helt enkelt inte koncentrera sig. mafi. det finns inte. När hon ställde frågan började huvudet jobba med orden, att bygga ihop meningen som skulle bli en fråga. Detta tog dock längre tid. Hennes uttal av orden var verkligen kass. I mean, i have to be honest. Jag ville säga: snälla översätt till engelska. Men bara gud vet hur hennes språkkunskap av engelska är.. Skitsamma!!!
Sköterskan verkade redan när jag kom in i rummet, ha bestämt sig för att jag inte är bipolär. Jag hade bara vanlig ångest! Alla ungdomar har det i dagens samhälle sa hon bestämt. Man har som ungdom bara alldeles för mycket höga krav på sig!
Vi tog i hand och skulle säga hejdå. Hon böjde sig fram och stirrade in i mina ögon ”Du kommer att få träffa en läkare nästa gång, du och jag ska inte ses mer. Läkaren du ska träffa är bara nyutbildad och kan ingenting. Ingen erfarenhet och ingenting. bara utbildning. Han kanske säger någonting annat. Jag vet inte, han är läkare. Men jag, jag har faktiskt jobbat här i 10 år!!! Lycka till.” sedan gick hon.
Sedan kom kallelsen till Läkaren hos Prima. Det är bara ett par veckor sedan jag var där nu.
Jag satte mig mitt emot en ung kille. Det märktes att han var nyutbildad. Det kändes säkrare på ett sätt. Man vet att han är påläst om modern fakta och information. Han har inte suttit och läst i gamla utgångna studieböcker från 90-talet.
Diagnos nummer 3 sattes på mig vid detta tillfälle.
”Med tanke på att ditt humör svänger hastigare än vart annan, vart tredje dag som det gör hos bipolära typ 2. Så får jag känslan av att du har ett lite mer instabilt temperament. Du är inte heller tonåring längre. Du är faktiskt vuxen. Medan dina vänner börjar lugna sig och bli stabila efter tonåren, så är du kvar och humöret ditt svänger nästan obehagligt mycket…, Jag tror snarare än ångest att du har… ”
”Borderline” svarade jag.
”Ja, eller emotionellt instabil personlighetsstörning som vi brukar säga. Det behöver inte betyda att du har så hög grad. Utan bara lite. Det är ju inget fel på dig, du behöver bara få lite hjälp att kontrollera humöret och jämna ut det lite. Jag ska prata med min specialist och ringer dig senare i eftermiddag”
Senare den eftermiddagen ringde läkaren och berättade att jag kunde gå till apoteket och hämta ut Seroquel Depot. Dosering: 1 tablett på kvällen eftersom att man blir så trött utav dem. Jag tog en tablett i slutet av veckan för att safe’a. Jag sov sedan 14 timmar.
Jag vill avsluta detta inlägg för att gå och laga mat nu.
Men huvudsakligen; Så mår jag mycket mycket bättre. Jag tror att det mestadels beror på att jag tog steget och sökte hjälp. Att jag är påväg någon vart med mitt temperament. Jag ska få hjälp. Lycka. Jag ska bli bra.
Jag läste mina tidigare inlägg innan jag skrev detta, jag började nästan gråta. Varför? Varför din fucking Blond- lät du dig själv må så dåligt? Redan nu känner jag så. varför gör man så mot sig själv, i sitt enda liv.
