Tänkte på en sak, jag vet att många anser att man ska vara rädd om sina vänner. Right det kan jag hålla med om, men då till frågan som är; Vilka är ens riktiga vänner!?
Knappast den som hugger en i ryggen och är falsk men sanningen om vilka som gör det – det är ju sånt som kommer fram i slutändan, även om det gör ont så in i helvete och man känner sig blottad. Men det positiva är att du då får ett wake up call, DU blir en bättre människokännare, du värdesätter de som funnits där genom allt ännu mer – ja de som man vet aldrig skulle göra en sån sak som att gå bakom din rygg på något vis.
Och ja, jag har svårt för att lita på folk (har jävligt bra anledningar till det) och när jag brytit med folk kommer deras Sanna sidor upp och det är sjukt roligt att se att man haft rätt om allihopa 😉 BUUURN!!!
Ja, om jag misstänker något, magkänslan skriker att något är fel i en relation, någon är inte 100% ärlig då kapar jag direkt – no feelings no regret! Jag bara går..
Då är det inte menat, men vad gör det? Folk kommer och går i ens liv konstant, man växer ifrån varandra, och är det nu så att de vill stanna då jävlar bekänner de vad de har gjort till mig och vill de inte – ja då kan de fortsätta med att snacka skit om en och låter en vara hädanefter – ja alltså då menar jag att de ger fan i mig, mitt liv mina vänner min blogg & mitt nr och adress. De kan snoka på någon annan, skvallra om någon annan som bryr sig och tar åt sig och kan låta mig vara ifred. För hur de än försöker går jag inte tillbaka – whats Done is Done!
Jag har få ärliga vänner (vet exakt vilka) och de är det dyrbaraste jag har 🙂 De är mina syskon, min familj som jag älskar! Sen har jag ju sambon djuren – glädjen i mitt liv.
