Visst är det väl så att vi alla funkar olika. Jag är inte den som förlåter lika snabbt eller kan tro gott om alla på samma sätt som förr. Jag är förändrad och tur är det, enligt mig.
Folk som har behandlat mig illa får ingen andra chans, folk som behandlar mig illa åker rätt ut ur mitt liv.
Robin och jag diskuterade igår och vi kom fram till att ingen av oss skulle tycka de va nå kul att umgås med folk som hade något emot den andra, om jag hade en enda vän som ogilla Robin och tokvägra att jag skulle ta med honom på hennes eller hans fest så skulle jag säga; ”Men vad bra du inte gillar honom men att jag gör det? Men om jag är bjuden på festen och du tycker jag att jag borde få ta med vem jag vill så borde min sambo vara inräknad. Eftersom att alla andra utav dina gäster fick ta med sin käresta. Men duger det inte att Robin kommer med mig, då kommer inte jag heller!”
Man tycker inte om alla det är ju givet, men rör det ens familj vänner måste man acceptera och försöka få relationerna att funka för ens familjemedlem oavsett om det är ens syster bror, kompis mm och nog har jag vänner som dejtar eller har dejtat fel kille men jag kan inte bestämma över de – jag liksom hänger med, smälter in och glädjs över mina vänner istället. Jag vet inte vad som rör sig mellan fyra väggar eller något om deras relation. Jag kan inte dömma en person heller – så länge min vän osv är lycklig så kan jag inget göra.
Det är en sak om jag misstänker eller vet att en vän far illa i en relation. Killen, tjejen slår min vän och det kan sluta riktigt illa om ingen ingriper.
Har ni varit med om något sånt?! Där ni har haft en vän som blivit misshandlad i en relation och ni har stått mellan valet och kvalet hur ni ska gå tillväga för att hjälpa?