Sluta upp med det!

Sluta upp med att ha sån jävla press på dig själv. Det påverkar inte bara ditt mående utan allt runt omkring, skola, jobb, vänner, familj, djuren, Alla drabbas. Du är bara människa, du kan inte göra mirakel om du själv inte är hundra. Ditt mående, det går före allt annat. Du kan inte stressa och lägga sån stor press så folk ska tycka om dig ännu mer. Du måste må bra för att kunna göra saker för andra. Vem tar hand om dig sen när du faller? Finns det ens någon som kan förstå varför du faller om du inte förklarar dig? När du går in i väggen, vem kan förstå och stötta dig om du inte berättar hur du känner dig vissa dagar? Vilken press du har om du oroar dig inför studenten, att du går ut med bra betyg så du en dag kan få jobb? Om du aldrig berättar för dina lärare hur du mår och vilken press du känner inför studenten, vem annars gör det? Finns ingen annan.

Du duger som du är, både utseende mässigt och vem du är. Du är unik, du är bäst. Det finns bara en som du, och dör du? Då finns inte du kvar, nej inte ens i någon annan person. Finns inte två utav dig! Folk lär sakna dig, gråta ögonen ur sig, du är ju världefull. I deras ögon är du faktiskt det. Men de vill ju inte förlora dig. de som älskar dig vill aldrig se dig krascha. De vill att du fixar det, att du klarar av studenten. Går ut med bra betyg.

Jag har stor press på mig, det har jag alltid haft. Men det är inte personligen mitt fel, det är något jag har fått leva med sen barndommen. Min morsa och farsa hade såna krav på mig, ingen visste om det. det var ju inget jag berättade för någon, jag gick runt osäker och mådde dåligt utav att känna pressen. Som ett slags mörkt moln som följde efter mig vars jag än gick. Det var bara vi tre som visste, vi tre. Jag kunde sitta och plugga matte trots att det var tungt. Matte var och är inte mitt ämne. Var det så att jag inte klarade provet i matte, så fick man höra gång på gång att man skämde ut familjen och fick pressen att man skulle göra om det så snabbt som möjligt och klara det. Det var det första man fick höra då man kom hem. Ingen förståelse eller fråga varför det gick så dåligt. Lärarna brydde sig,de la ner extra tid så jag skulle fixa det. Men om man känner att man inte orkar, pallar av det för pressen var så stor på en. Så stor att man hoppade av gymnasiet efter bara några år, ingen ville ens lyssna så varför skulle jag då lyssna eller ens försöka kämpa på?

Jag var ung, jag var dum och osäker. Jag visste varken vad jag ville bli, vem jag var eller vem som egentligen älskade mig. Och om folk sa att de älskade mig, menade dom det verkligen? Trots alla glåpord farsan vräkte ur sig i fyllan då man var 18-19 år? ”Du är nada, nothing! Du är ingenting, bara en nolla!” Är det något man måste bära med sig i vuxenlivet?

Jag vet idag att jag duger som jag är, men stor press på mig själv har jag fortfarande. Men jag älskar mig själv iallafall, jag vet att jag är bra som jag är på många olika vis. Jag mår bra, finns inget i mitt liv som sänker mig. Inga dramaqueens i mitt liv, världens underbaraste sambo, härliga husdjur, jobb, skola dvs ekonomi, jag har en egen bil och snart körkort, jag är stark i mig själv och kör mitt race. Jag låter inga osäkra människor sänka mig, de rinner av mig direkt. Som vatten på en gås.

Men sen så tycker jag faktiskt att vissa ska ta hänsyn och inte dömma andra för fort. Lär känna mig istället, sitt inte där och peka finger mot någon du inte vet ett skit om. Speciellt om nu dina händer inte är rena nog, jag menar folks samvete därute kan heller inte vara så sabla rent om de ständigt dömmer andra hit och dit. Vad som helst kan gömma sig inom garderobsdörrna, vilka skelett gömmer sig där? Osäkerhet? Mår de sämre än du själv? Är deras liv så jävla perfekta som de påstår? Vad tror ni?