Det är sjukt lätt att ta andras parti och förneka vad man har gjort. Man att ständigt leva i skuggan av allt annat, bli behandlad som att man är sämre än alla andra enbart för att man tagit egna vägar och egna beslut, mer skit tänker jag inte ta. Att bli utskälld på min mammas begravning till att bli dissad på nyår och julafton med ”Vem är det?” när man ringer glatt men nervöst för att önska god jul och gott nytt år. Är detta en familj? Jag anser inte det! Jag tror folk blundar för de dom gör mot andra, men det kallas för psykisk misshandel. Sånt försvinner inte över en natt, man gör det ibland omedvetet..
Jag kan säga med en gång att jag har insett att
– jag mår mycket bättre nu utan än med dom
– jag är för stark idag för att ens kunna skit något mer ifrån någon, dvs jag vet vad som är väsentligt och vad som är sant och inte
– jag orkar inte med osäkra människor som uppenbarligen har problem med sig själv. Sök hjälp!
– jag glömmer inte lika lätt som förr, ärren finns kvar och har hjärtat bestämt sig för att inte förlåta – då gör jag inte det heller.
– jag har lärt mig att leva mitt liv utan vissa, jag menar de tog ett tag men i början sörjde jag..idag har jag bara acceptera att man kan inte älska och funka ihop, även om folk säger att blodet är tjockare än vatten..
Time to move on!
Svår, men viktig kunskap! Efter en olycka när jag var över 40 lärde jag mig ordet ”NEJ”. Lärde mig skillnad på sånt som sög och som gav något (ömsesidigt). Slutade umgås med en del. Jag mår bättre nu, trots funktionshinder, än innan!