http://www.finest.se/userBlog/entry.php?uid=44693&

något jag såg på kissies blogg, jag tyckte det helt klart var läsvärt trots den långa texten! bloggen därifrån texten kommer hittar ni i rubriken. puss

”Alla de här journalisterna som kritiserar unga tjejer som gör precis som normen säger att de ska göra (bantar, sminkar sig, pratar babyröst, modebloggar osv. osv. osv.)är de största förtryckarna av kvinnor. För de skuldbelägger produkten, tar inte itu med problemet. De vill inte förändra, de är bara ett led av exponeringen.

 

Samma sak gäller bloggarinnan Kissie. Jag står inte bakom allt det hon gör men jag står bakom att hon har rätten att göra det. Kissie kan vara den starkaste kvinnliga kraften för många unga tjejer, för Kissie gör som hon vill. Det borde alla tjejer göra.

 

Det är OK att vara en mullig (men inte tjock) feminist som vägrar sminka sig men det är inte okej att sminka sig för mycket och vara radikal åt andra hållet. Journalister som låtsas bry sig om ifall Kissie har anorexi eller ej, de som låtsas bry sig om hennes läsares hälsa… det är bara fånigt. Det är falskt, de bryr sig inte om våra unga svenska flickor bantar sig som Kissie, det enda de bryr sig om är ett scoop. 

 

Ingen utomstående kan veta om Kissie har anorexi, man kan endast konstatera att hon bantar ner sig. Och det hjälper inte att gå på henne för det. Ändra modet istället, sluta skriv om hur man ”går ner 10 kilo på tio veckor”… Angående hennes läsare, så har läsarna egna föräldrar som måste ta ansvar för detta. Ingen kan veta om Kissies läsare har anorexi i större utsträckning, och anorexi får man inte enbart av att se någon med anorexi på en bild, det handlar om inre psykologiska aspekter, som vi måste bemöta på ett annat vis.Självklart (och detta vill jag understryka!) tycker jag inte att det är bra att media visar upp trådsmala modeller. Men Kissie visar bara upp sig i sin blogg, det är journalisterna som sätter in bilderna i tidningen. Det är de som får läsarna att tro att Kissie är någon som vi bör lyssna till, eftersom journalisterna anser att Kissies blogg (dvs. offentliga dagbok) är seriösa nyheter.

Jag ser ett eftersnack på SvT där Kissie blir intervjuad, eller snarare bombarderad av tre kvinnliga journalister med armarna i kors. Kissie säger: ”Det är inte så många som vill lyssna till vad jag egentligen säger, de hör bara det de vill höra”. Precis när hon sagt det gör de tre journalisterna precis det. Hör vad de vill höra, med cementerade ingångslägen. De avbryter, förolämpar och försöker trycka ner Kissie utan att lyssna på hennes svar. De är kvasijournalister som helst vill höra sin egen röst och inte starta ett samtal och försöka förstå vad den de intervjuar egentligen vill säga. Som journalist är du (förhoppningsvis) utbildad att föra fram en nyhet, inte att du själv ska stå i strålkastarljuset och orera. 

 Här visar faktiskt Kissie hur en stark ung kvinna skall bemöta (media)mobbare: hon svarar lugnt och sansat, hon vet var hon står och hon vet vad hon tycker. Här är hon förebilden för unga kvinnor, inte journalisterna som utsett sig till unga svenskors försvarare. Kissie är David, journalisterna Goliat. Glöm aldrig det!

 

Alla journalister som tycker så illa om Kissie, de pratar om henne hela tiden. Varför inte satsa allt krut på andra kvinnliga förebilder som är fantastiskt bra istället för att smutskasta Kissie? Det är mycket bättre att lyfta fram något man tror på än att kritisera något man tycker är förkastligt. Man får mycket bättre resultat av det. Men de bra tjejerna, de bra förebilderna är ju inte särskilt spektakulära.

 

Dessutom vill alla journalister prata med Kissie för att de vet att de får läsare då, journalisterna utnyttjar alltså det kändisskap Kissie har, till sin egen fördel. De är därmed direkt medverkande till att Kissiefenomenet blir större och till att fler tjejer äter barnmat (vad är förresten värst: mat vi ger till våra spädbarn eller att vräka i sig snabbmat?).

 

Jag själv anser mig vara en bra förebild. Men när jag var tonåring var jag också lite galen, som alla tonåringar. Jag hoppade av gymnasiet (två gånger för att vara riktigt rebellisk) och gjorde allt det där föräldrar fasar för. Då jag blickar tillbaka var det rätt väg för mig, och jag skulle kunna tala för att fler skulle hoppa av gymnasiet av olika skäl.

 

Jag har varit med i sammanhang där Kissiehatet plötsligt blossat upp, och journalister som är mer än dubbelt så gamla som Kissie har irriterat sig enorm mycket på henne. Jag vill inte bli inblandad i sammanhang där denna sorts journalistik utförs. Jag har varit med om det, jag skulle aldrig ha tackat ja om jag visste att det var en ”hata-Kissie-show” jag blivit inbjuden till. Det går jag inte med på. Det är inte så man går emot något man tycker är fel i samhället. 

 

Jag själv står för bra grunder, men det är min personliga uppfattning. Som en enda person har jag många åsikter och en levnadsstil som inte passar alla, och som inte är föredömlig i många fall. Jag tycker så klart att mitt sätt är det bästa. Och jag skulle kunna använda mina åsikter för att provocera. Det är många som blir provocerade av min levnadsstil. Det har dessutom roat mig att provocera. Det roar mig ännu.

 

Människor har provocerats av mig sedan dagis. Och jag har blivit hårt klandrad för det. Oftast av andra kvinnor. Jag har som 7-åring blivit anklagad för att vara flirtig (!), jag har suttit inför rektor, klassföreståndare, alla mina lärare och övrig skolpersonal och blivit omåttligt avhyvlad för mitt beteende (som tur är har jag fantastiska föräldrar som givit mig god uppfostran men som också stått bakom mig vid sådana här tillfällen). Men nog om mig, jag har lämnat allt det där bakom mig. Jag blickar framåt.

 

Vem kritiserar män som är motsvarigheten till dessa kvinnor som Britney och Kissie? Ingen. Männen får fortfarande göra vad de vill, kvinnorna inte. Vad är skillnaden mot förut? Vad har den ”kritiska” och ”granskande” journalistiken gjort för jämställdheten då?

 

Jag anser att man ska vara sig själv. Men jag menar det verkligen. Man ska vara sig själv oavsett om man går emot normen eller om man utnyttjar normen och följer den till extrema nivåer. Att totalacceptera och överkonstruera normen är också att bryta mot den. Som jag påpekar i Game Girl: det värsta är att inte göra någonting alls.

 

Varför skulle jag ställa upp på intervjuer med dessa journalister? När de inte lyssnar till Kissie, varför skulle de då lyssna till mig? Jag har inget behov av att bli rikskändis. Jag nöjer mig med att stötta mina vänner, min familj och de personer jag möter i verkliga livet. För jag möter mycket människor. Jag älskar människor av alla slag, och jag vet att människor är så mycket mer än bara en sida.

 

Det enda jag vill säga till dessa (i många fall) självutnämnda journalister är att öppna sina sinnen och istället försöka vara konstruktiva, sluta vara mobbare, som de som gillade att ge mig en snyting i mellanstadiet. Jag har åtminstone kommit mycket längre än så i min utveckling”