Aldrig glömmer jag dig, o liv,
sen den natt då du grep mig om strupen!
Jag var ung,
min kropp var finnig och rå.
Du grep mig så hårt om strupen!
Hur jag drömde den natten i sängens vrå
om ett liv i de ödsliga djupen!
Full av ångest skulle jag bland människor gå, alltid med din hand kring strupen…..
-Pär Lagerkvist
Det här är bara halva pärs dikt men jag tyckte den passade bättre så, den beskriver en känsla jag hade för något år sen. En känsla som kommer när man inser att man egentligen har gjort bort sig tycker man, fast de har man ju egentligen inte för man gör ju sånt man hoppas ska bli bra. Det är hemskt när en annan människa ska göra att man ska behöva känna så, speciellt när de efteråt blir så uppenbart att människan hela tiden visste att de var så de skulle sluta. Allt var redan bestämt. Människan bara dröjde ut på de för tiden inte var inne än och då kunde man passa på att driva på lite till även om de innebar uppmuntran och egentligen lögner?
Det där kan jag tänka fram och tillbaka så mycket hela tiden, absolut hela tiden, för jag fick aldrig några svar. Människan bara försvann, ingen förklaring, bara försvann. Jag intalar mig själv också att människa blev svag av oväntade saker som man inte rår för, att iaf inte allt var lögn.
Det är något jag alltid kommer att få bära med mej men, MEN, idag har jag nya kapitel i mitt liv och det är det som jag lever för nu. så är det med minnen, dom kommer alltid tillbaka lite då och då vare sig man vill eller ej.
/fröken Ell-em