I söndags satt jag från 13.00 på dagen till 06.20 morgonen efter och skrev avhandling efter avhandling. Cirk 10 avhandlingar skrev jag alltså 17 timmar i streck, jag satt framför min laptop i 17 HELA JÄVLA TIMMAR! det enda jag kämpar i just nu är mina studier – för jag måste – och det är en krävande utbildning jag valt. Jag kämpar så hårt för att nå min dröm.
Min omgivning blir lidande av detta, ibland har jag inte ens tid att lyfta på telefonen och svara när det ringer. Man känner sig otillräcklig för sina nära. Men på lördag kommer äntligen mina älsklingar hit, min bästa vän och min syster, ska även försöka övertala hit Sussi.
Då ska jag ge dom all min kärlek jag har.
Jag har fått slita arslet av mig denna vecka och skriva in massa uppsatser bara för att kunna träffa dom på lördag, (har studerat varje dag i 9 månader utan att vara ledig en ENDA dag.) Jag har nu 5 veckor kvar, sen får jag ett litet sommarlov på 2 veckor eller kanske mer, som jag värderar så högt, kommer kännas konstigt att vara ledig så pass länge, ovant.
Det som jag däremot finner oerhört skönt i min omgivning, är att alla är så målinriktade och har drömmar som de alla strävar efter att uppnå, det gör att även dom lever ett upptaget liv och kan ha förståelse för mitt liv.
Jag kan ibland drivas till vansinne inombords, av att hela tiden behöva något att tänka på, har så mycket som sker omkring mig så att jag blir tokig, vissa kräver att jag ska finnas där för dom just nu och hjälpa dom med saker och ting – människor som jag inte har någon medkänsla för eller som jag typ vill hjälpa, känner att vissa måste sluta dra i mina armar och låta mig vara ett tag, det enda jag vill ha nära mig just nu är mina fantastiska vänner. Jag går genom eld för dom.
Och där tar det slut för nu hinner jag inte skriva mer, eftersom att jag ska på ett Engelsk talande möte imorrn,
ska få vissa att ramla av stolen tänkte jag 😉
