Personligt inlägg eftersom att jag inte uppdaterat

Hej på er allihopa,
Är  mitt inne bland mina slut-tentor som gör det svårt för mig att hitta tid för bloggen, men går även som sagt igenom en känslomässig tid i mitt liv just nu. En tid där jag försöker hitta tillbaka till mig själv, bara försöka ägna mig åt saker som får mig att må bra.

Det är ju som sagt mycket som hänt mig. I två år av mitt liv levde jag i ett rent helvete, ingen kunde se det eftersom att jag vägrade släppa på min fasad, jag valde själv att få mig själv att framstå som den med kontrollen, den med makten, för då slapp jag att bli offret, och jag struntade i att folk hade sina meningar om mig då, för hellre att folk höjde på ögonbrynet åt mig och tyckte jag var en idiot än att de tyckte synd om mig.

De i min närhet vet drygt bara om 2/10delar om vad jag gått igenom, och bara det har fått dom att gapa och inte tro att det är sant, de resterande åtta delarna är fortfarande dolda eftersom att det är saker jag valt att behålla för mig själv, men jag tror inte att någon människa hade klarat av att ha fått gå igenom det jag fått gå igenom.

I den här stora misären tappade jag mig själv, min egen vilja, nästan mitt egna liv. Kontrollen låg i någon annans händer, jag var som en le-lös hundvalp. Jag fick i två år dölja mitt välmående för de som brydde sig om mig, det var förnedring varje dag, varje dag blev som ett slag i magen, man visste på morgonen när man vaknade att man skulle gå och lägga sig gråtandes igen,  när man gråter så mycket så blir man nästan helt apatisk till slut, man tappar allt, tron och hoppet.

Jag blev så utsatt för ett så omänskligt beteende från en person vid min sida, man blev helt mindfuckad till slut, det fanns kvällar då jag tog min jacka och sprang ut till en avlägsen park och skrek allt vad jag hade. Han sprang alltid efter, jag förstod aldrig varför, varför skulle han bry sig varje gång för att sedan nästa dag begå samma misstag efter misstag? Jag blev i slutet rädd, jag började tro att han var en riktig psykopat, en människa som inte kunde skilja på rätt eller fel, jag kunde aldrig förstå honom, han var min ängel samtidigt som han var monstret i mitt liv. Jag kunde aldrig gå ut på krogen för då skulle han få mig att få dåligt samvete, medans jag inte brydde mig om vad han gjorde på sin fritid, för det hade jag ändå aldrig någon talan i. Han gillade att framstå sig själv framför alla människor omkring honom att det var jag som var den maktfulla medans han var den maktlösa, att han var offret – bara för att släppa bördan på hur han behandlade mig, jag blev då alltså inte bara illa behandlad av honom, utan även av alla människor i hans omgivning, man kan säga att han manipulerade sig själv och ljög för sig själv för att må bättre. Han var samtidigt väldigt styrd av personerna i hans omgivning, dom hade en oerhörd kontroll över honom, de påverkade honom väldigt mycket hur han skulle behandla mig.

En dag bestämde jag mig för att bryta mig loss från det där jävla helvetet, för alla tårar och all sorg hade byggt upp ren jävla ilska inom mig, jag kände att ”nu jävlar får det fan vara NOG!” jag tittade på mig själv i spegeln i säkert en timma, och fann något inom mig som låg där inne, djupt bevarat, och det var min egen värdighet. Jag började därefter börja leva mitt egna liv, resa runt, träffa nya människor, byggde upp en oerhörd styrka inom mig själv, det var mitt liv, och jag började leva efter min egna värderingar och mitt egna värde igen. Jag gjorde mig själv frigjord från all misär, samtidigt som jag bara lät honom titta på, jag kunde se honom plågas – och det fick mig inte att få dåligt samvete. Jag kunde gå ut på krogen – vara ärlig mot mig själv – följa mina vackra värderingar – utan en enda skuldkänsla!
Han märkte med tiden att han tappade sitt grepp om mig, sin kontroll, allting. En dag kom jag med mina krav som jag borde ha ställt enda från början, mina ultimatum, ett ultimatum som innebar att han skulle behandla mig som jag förtjänade att bli behandlad. Han sög åt sig av allt för att han visste att om han inte bättrade sig så skulle jag packa min väska och dra för gott, han lämnade då alla dessa människor som påverkat honom till den omänskliga varelse han en gång var, han lämnade sitt gamla liv, han gick till och med till en psykolog några gånger för att bygga upp sitt liv igen, han visste att jag var det enda starka kvar i hans liv, och om jag skulle ha lämnat honom så skulle han inte ha något kvar, för han var ensam nu, de riktiga vännerna till honom hade tagit sitt avstånd från honom för längesen.

Det sista året tillsammans var allt som en kärlekssaga, det är något jag alltid kommer att stå för, helvetet var förbi och himlen låg framme, ingen kunde ha haft det bättre än vi två, vi var dom där två som kärlekshatare spydde på.
Sen började det komma fram omänskliga historier om hans förflutna från de där tidigare två åren som fick mig att dö inombords av ilska nästan, samtidigt som jag tyckte så oerhört jävla synd om honom, där stod han som gjort fel val i livet, val som kunde bekostat hela hans jävla framtid, och inte ens hans familj var medveten om vad han gjort, inte ens 1 procent vet de om vad han gjort, för han skäms, han står fortfarande än idag med svansen  mellan benen. Jag vet inte vart han hade varit i livet idag om jag inte hade räddat honom från hans livstil, hans handlingar. Jag är den personen i hans liv som han skadat som mest, men ändå är jag den personen som aldrig övergett honom, jag är den som alltid funnits vid hans sida. Idag vet de flesta om de stora relevanta saker han utsatt mig för, en del ser på honom med förakt, andra med sorg, andra tittar på honom som om han vore en människa utan värde.

Vi är idag varken separerade från varann, men heller inte tillsammans,
Han står på sina bara knän varje dag i väntan på att jag ska ta tillbaka honom, jag älskar honom och är kär i honom för IDAG är han den personen jag alltid drömt om, men jag kan aldrig släppa min gard sådär lätt,
jag är stark, men jag litar inte helt på mig själv än angående min styrka,
Vi kilar stadigt och bor i samma lägenhet tillsammans, vilket många har svårt att finna förståelse för.
Men det är mitt liv, mitt val, jag är mer rädd om mig själv idag, i sommar drar vi på en veckas semester ihop, och den resan ska jag uttnyttja till att upptäcka om det går att rädda det här.
Jag har trots allt varit med den här personen i 3 år, även fast jag bara vill sudda ut de två första,

Där var lite om mitt liv, min situation, hoppas jag inte tråkade ut er med min långa text.

Kramar.
/Linda-Marie