Dom flesta 12 åringar bygger kojor, leker kurry gömma och Cowboys och indianer, och visst var det kul.
Jag gjorde också allt detta fast med en twist.
1994 april. Danmark
12-13 år
I ca 80 km timmen flög jag ned den smala skogs väg ned till vårt gömställe. Adrenalinet var på högt tryck och pumpade så hårt att varenda svettpor i kroppen hade fullt öppna varav. Det kändes som jag var på toppen av världen och inget kunde röra mig. Skogen jag flög igenom kände jag bättre än någon annan, jag spenderade många timmar varje dag där. Vi hade allt här. Vår samlings plats ett par madrasser som vi hade snott från rödakorset, knivar och ett kassaskåp som vi hade försökt att öppna i sen jul helgen! Maskiner jag åkte på tillhörde hemtjänsten. Varje dag dök han upp, öppnade den gula boxen han hade bakpå och tog ut en lite låda som innehöll mat till Hr Frans. Det hela var planerat, eller ja så mycket man nu kan planera när man är 13 år. Jag tyckte vi hade en skottsäker plan så därför ingen plan B.
Trots jag hade planerat gjorde jag inget på ett par veckor, men jag visste att det var något jag var tvungen att göra om jag ville ha den respekten och vara ledare i vår grupp, nu hade jag äntligen chansen. Oscar hade flyttat och det var en tyst makt kamp om hans position som ledare. Gjorde jag inget snart var jag säker på att Charlie eller Kenneth skulle hitta på något som fick dom att se grymma ut och min Changs att vara ledare skulle för alltid vara över.
Vi skulle samlas hela gänget vi 12 tiden för att diskutera vem som var den nya bossen, och om jag skulle komma flygande ned på en motorcykel var det inte så mycket att diskutera. Jag inväntade hemtjänsten, han kom tidigare än vad jag hade förväntat. Så fort jag hörde ljudet av hans motorcykel började jag svettas och tankarna satt igång. Tänk om det är något helt annan än jag är van vid att köra på cross banan, tänk om han inte lämnar nycklarna i som han brukar göra, och värst av allt tänk om jag inte kan starta den, då åker jag på storstryk igen eller så ringer han polisen, jag hoppades på stryk om jag får välja mellan det och polisen, det är lättare att ljuga om när man kommer hem blå slagen eller om polisen kommer hem med en.
Som vanligt hoppade han av maskinen och lämnade nycklarna i. Nu händer det, nu är det på riktigt så fort jag hörde han stängde dörren intill Frans hoppade jag på motorcykeln. Och första chocken blev verklighet, den vägde ju massa och jag kunde knappt hålla den. När jag drog den mot mig från sidan var den så tung att jag var tvungen att sätta ena benet bakom mig och trycka till med hela kroppen. Jag lyckades att luta den tillbaka på sitt stödbenet och visste att jag kunde starta den därifrån och sparka upp den sen när jag hade kommit iväg. Jag vred nyckeln 2 steg och den var start klar. Sprakade ut kickstarten och hoppade till på den. motorcykeln vaknade till med ett ordentligt vrål det var som att sitta på en galen T-rex som vrålade ut av all kraft. Tryckte in kopplingen och stampade ned till första växeln, nu hörde jag hemtjänsten gubben skrika ”Va i helvetet” så detta var det point of no return! Släppte kopplingen och flög iväg som ett skott. På väg ut från parkeringen slog stödbenet i marken och upp på sin plats vid cykelns sida. Jag vinglade ut på vägen och vred om gasen ordentligt. Det var som att bli skytten ur en kanon, in med kopplingen och sparkade upp till andra växeln och strax där efter 3e. Efter bara ett par sekunder blev den rasande mannen bara en lite prick bakom mig. Men jag visste att jag inte var säker än, hade fortfarande ett par kilometer att köra förrän jag var i skogen och kunna känna mig säker. Området som jag var i var ett av Danmarks mest kriminell belastade områden och det var ständigt polis som patrullerade. Jag var ganska säker på att dom var lite svårare att komma ifrån än en hemtjänst gubbe tills fot.
I en enorm hastighet flög jag över torget där dom gamla handlade sin frisk fisk och flock byggarbetare satt och åt lunch. Jag såg deras blickar när jag flög förbi dom, en del reste sig och utav vad jag kunna tyda på deras blicka och läppar såg det inte ut som dom var dom inte glada för att se mig.
På andra sidan av torget var det en lång raksträcka då jag verkligen kunde se vad maskinen gick för, jag drog till ordentligt i gasen och ännu en gång kände jag adrenalinet skötts genom hela kroppen. Jag har ingen aning var min hastighet var men jag kände att det inte var mycket acceleration kvar att ge. Vid det här lägre börja min raksträcka ta slut och jag skulle svänga ned i skogen, dessutom kände jag mig nästintill blind. Det stärka vinden hade klämt ut varenda tår i mina ögon och jag kände hur jag hade mosade insikter i pannan.
Väl nedre i skogen drog jag ned hastigheten så mätaren visade 80. Då inte motorcykeln var en cross cykel som jag är van att åka på var det ganska krångligt att komma till vårt gömställe dessutom var den otrolig tung!
när jag väl kom upp stod dom andra i gänget och väntade, när dom fick syn på mig och maskinen utbröt dom i ett jubel. Dom sprang och mot mig klappade mig på axlarna, inspekterade cykeln och ställde alla frågor som gick att ställa. Jag var super stolt och sa att det var sådant som en ledare gör och jag inte var det minsta rädd eller nervös. Kenneth frågade vad det var som hade hänt med mitt ben? Jag kollade ned och såg att mina jeans var genom blodiga vi smalbenet. Jag insåg att det måste ha varit stödbenet som har träffat mitt ben när det slog i backen. Men kände aldrig någon smärta av det på grund av all adrenalinet. Där emot började smärtan nu borra sig in ordentligt, jag gjorde mitt bästa för att inte vissa att jag hade ont. Nu 18 år senare har jag kvar aret på benet det är som min egen medalj.
Från och med den dagen var det aldrig någon som ifråga satt vi som var gruppledare.
/BVSA