Det händer mycket nu. Alldeles för mycket för att min i vanliga fall överarbetande hjärna ska kunna hantera. Ingen förstår det jag känner. Det har hänt så fruktansvärt mycket på så så så kort tid. Saker som vänt upp & ner totalt på hela jävla tillvaron. Varför är folk så otroligt jävla giriga? Och hur långt kan man faktiskt gå för att få sin vilja igenom? Vad försiggår egentligen i en psykopats huvud? Och varför kan man som medmänniska trycka ner en människa, eller ännu värre, sin egen bror, så långt ner i skosulorna att han knappt orkar ta sig upp igen? Så sjukt mycket frågor men inte ett endaste jävla svar. Överanalyserar allt, men kommer inte ens fram till något som skulle kunna vara ett svar. Kanske för att jag själv inte är kapabel till samma sak? Varför betyder inte dennes familj samma sak för ”denne” som min gör för mig? Det skrämmer mig. Hur reagerar man ens? Vet inte vad som vore normalt att göra, ska man agera och bli helt jävla galen, eller ska man bara låta karman ta hand om det? För varje liten sak som händer känner jag att jag blir mer och mer skakis, och det blir allt svårare att bara sitta och se på. Men och andra sidan, vad kan jag göra som inte skulle förvärra situationen. Jag vill inte ha någons jävla medlidande, för ingen kan känna den grova besvikelse som min familj fått känna. Det som gör mig mest ledsen är nog Sveriges jävla pissiga rättssystem, som faktiskt kan sätta in en rättegång utan några bevis överhuvudtaget, och att faktiskt tro på någons ord, som sitter och spelar någon jävla teater & ”tyck synd om mig-rollspel”. Får polis, och framförallt hela jävla folkskalan i länet och säkert angränsande län också, att tro att en helt oskyldig människa, har misshandlat denne vid 2(!!) tillfällen, pga att hon inte fått sin jävla äckliga vilja igenom. Jag blir så jävla ledsen. Och matt. I hela jävla kroppen. Att man gör såhär mot sin bror, FÖR PENGAR. Jag förstår inte. Tårarna bara trycker sig fram under ögonlocken. Det går knappt att stoppa. Det här är något som i min vardag hindrar mig från mycket, jag är glad, sen kryper verkligheten fram, och hur sabbad min familj faktiskt är, pga den här vidriga jävla ÄCKELMÄNNISKAN. Minst sagt, äckelmänniskan. Jag önskar att du faktist förstod hur äcklig du är, och att du faktiskt hade samvete nog att förstå när min bror står framför dig och verkligen påpekar vad fan du pysslar med. Men i ditt jävla huvud ser du bara pengar, jävla psykopat. Jag blir rädd. Jävla psyko, jävla psyko, jävla psyko. Jag hoppas att du en dag står där, helt jävla ensam och förstörd, att du en dag ångrar dig att du vänt hela din familj ryggen, för lite pengar. Din ynkliga jävla nolla. Jag hoppas du dör helt jävla ensam, och att du den dagen står där, utan någon som faktiskt hälsar på dig, eller ens svarar när du behöver det som mest. Att du en dag förstår hur du har bränt dina broar, med din bror, som faktiskt är en av de bästa människorna jag träffat. Nånsin. Och även till dina brorsbarn, mina systrar, som du gjort besvikna ända in i benmärgen, som är värda så mycket bättre än vad du nånsin kommer bli. Du förtjänar inte ens att vistas bland dom här fina människorna, så på det sättet kan vi va glada över att du grävt din egen grav. Det ända jag har att säga till dig, är att jag hoppas att ditt liv blir lika jävla sämst som du faktiskt är, och att du kan dra så långt åt helvete man kan komma. Du är äcklig.
