Hej hej!
Efter en väldigt händelserik morgon med många olika känslor, tog min man de två äldsta grabbarna ner till Stockholm då han skulle jobba som publikvärd åt djurgårdens fotbolls damer. Jag bblev ensam kvar hemma med den yngsta grabben. Det kändes helt okej då min fibro värk bestämde sig för att sätta sig i armarna idag. Har inte fått sova så mycket i natt då jag inte har kunnat hitta en ställning som passar bäst för mina värkande armar. Så när de andra stack till bussen så gick jag och sonen och la oss och vila. Det slutade med att vi sov i tre timmar. Vaknade utvilade och med ny energi. Vi har lekt hela dagen och varit ner till affären och handlat blöjor. Nu ssitter vi vid köksbordet och käkar fiskbullar. Sonen vill mest busa ist för att äta.
Jag har lite söndags ångest idag. Brukar inte ha det men jag ska prova ett nytt s
chema på jobbet den här veckan. Min läkare har sjukskrivit mig 25% för min fibromyalgi. Jag och chefen försöker hitta ett bra schema. Jag är dock lite fundersam över hur den här veckan kommer att bli. Tidigare har jag jobbat 6 timmar per dag och det har varit helt okej för då hinner jag hem i lagom tid för att kroppen ska kunna varva ner till nästa arbetsdag. Efter en arbetsdag känns det som om kroppen kommer att gå i tusen bitar. Den här veckan ska jag jobba heltid måndag och tisdag, vara ledig på onsdag och jobba heltid torsdag och fredag. Det blir ganska långa arbetsdagar så vi får se hur kroppen reagerar. Jag har svårt att acceptera att just jag har råkat ut för fibromyalgi. Jag som till och med jobbat dubbelt för att få ihop till bröd födan. Hann oftast bara hem och äta för att sen dra iväg till nästa jobb. Hann aldrig se mina barn. Nu klarar jag knappt av att jobba alls. Det är en stor förändring för mig då jag måste lära om. Jag kan inte göra allt jag vill och när jag vill det här hemma. Förut har jag bara kört på men nu måste jag helt enkelt börja prioritera. Ska jag diska eller laga mat? Vilket är viktigast? Orkar aldrig göra båda numera. Det stör mig. Det är som jag brukar säga; livet är hårt för de som förtjänar det minst.