Sakta, sakta smälter det ner i mitt huvud. Men tankarna om att vårt landställe tornar upp sig både nu och då. Jag saknar det faktiskt redan även om jag inser det orimliga i att ha det kvar. Att vara så lite på ett så underbart ställe är helt galet. Vårt kära hemman i Viddviken är värt en bättre och mer lojal värd.
Det är nu några år sedan Expressen var på besök. Pernilla var på besök och vi läste manus.Då såg det ut så här :
Carina i nostalgiska tankar 🙂 🙂 🙂
