Jag flyttade hemifrån redan när jag var 17år. Det fanns olika anledningar till det men den största anledningen var nog att det fanns en lägenhet jag kunde flytta in i. Det är nämligen så att min pappa äger den lägenheten jag bor i. Det är en liten etta runt 40kvm som är väldigt bra på många sätt. Jag har nu under vintern gjort om i den och nu är den precis så som jag vill ha den. Men varför får jag inte till min ”hemma-känsla”? Det var tre månader då jag knappt kunde bo i den för till och från hade jag inget vatten så jag och min hund sov hos/bodde hos mina vänner och min pojkvän. Nu har jag inte längre någon lust att åka hem och vara hemma? Det är konstigt! Kan man vänja sig så fort från ett hem? Jag menar jag har ju alla mina saker där och det ser ju ut precis så som jag vill, jag tycker jag har det jättefint och lägenheten i sig är perfekt med både pris och de läget den har (visst hade det verkligen inte gjort ont med en tvåa, men får acceptera mitt ekonomiska läge). Men varför har jag verkligen ingen lust att vara där? Jag tycker det är helt underbart att vara med min pojkvän så mycket som det bara går, känns nästan konstigt att vara utan honom en kväll men så kan de ju inte vara heller. Det är ju trots allt viktigt att vara ifrån varandra också men det känns bara så fel.
Kanske borde ta mig i kragen och ta tag i detta nu. Det är ju trots allt viktigt att känna sig hemma. Är det vanligt att känna såhär? När jag tänker efter kanske jag aldrig haft någon riktig hemma-känsla. Borde kanske ändra på det, men då kommer väl jag aldrig komma ur min lägenhet haha. Dags att sluta rymma och ta vara på den fina verkligheten? Det är ju trots allt min lägenhet…