Jag bara känner att jag måste skriva av mig lite, med tanke på att min blogg kommer bli som min dagbok!
Jag har mycket ilska i mig, eller jag tror iallafall att det mest är ilska. Jag kanske ska berätta det på en gång, för känner själv att det säkert kommer vara något jag kommer skriva om.
Mina föräldrar var riktigt unga när jag föddes, mamma var 14 och min pappa var 18. Mamma gjorde allt för mig, hon har verkligen offrat allt för mig, hon är den jag tackar för hon har gjort mig till den människa jag är idag. Jag älskar henne mer än något annat, men nog om det! Över till min pappa. Han har påverkat mitt liv både psykiskt och fysiskt, det är nämligen så att min pappa har väldigt stora problem. Alkohol problem är det mest idag, vad jag vet i allafall. Men förr så var det allt från droger till annat skit. Jag försökte hjälpa honom hela tiden när jag var yngre, men han ville inte. Han gav inget tillbaka. Jag själv kan säga att så mycket jag har offrat för honom så får man skit tillbaka, man får en utskällning, är det vid fel tidpunkt så kan man bli kallad för gud vet vad. Jag trivdes där jag bodde, jag trivdes med mina vänner, jag trivdes med min familj och jag trivdes med mig själv! Men sen hände något, allt förändrades på bara 24 timmar! Det var som ett tomrum, jag visste varken vad som var utgång eller ingång. Rykten och snacket som gick om min pappa, dom blev till slut mina rykten och snacket om mig. Jag stod där 13 år gammal, förvirrad och helt vilsen men rykten som var långt ifrån sanningen, föräldrar pratade bakom mig och sa att man inte skulle umgås med mig, bara för att jag var som min far, jag var en hora fast jag var oskuld, det var så mycket fula ord som kom från folks munnar dag ut och dag in. Att folk pratade om mig och min pappa, mest om min pappa dock. Det tog knäcken på mig, jag visste inte vem jag skulle vara längre, jag visste inte vad jag gjorde överhuvud taget. Den tiden, dom åren innan det var dags att söka till gymnasiet kändes som ett långt helvete som aldrig tog slut. Det var i nian jag tog min chans att fly, att bara glömma och lämna allt hemskt som varit. Jag minns än idag när jag skrev min ansökan till Åres hotell och restaurang skola och klickade på skicka på datorn, det var som att det där svart tomhålet försvann för en liten stund. Den 22 juli så ringde min telefon, det var ett nummer jag inte kände igen, jag minns dom där fem minuterna, dom där orden. ”Caroline, du har blivit antagen till hotell och restaurang skolan i Åre” terminen börjar den 23 augusti 2008. Jag minns lyckan som steg på nytt. Det var dags för mig att avsluta ett kapitel och starta ett helt nytt. Det var värme, längtan och sorg samtidigt. Idag så känner jag mig lyckligare än någonsin, jag har hittat mig själv, jag vet exakt vem jag är och vem jag vill vara. Jag har allt jag någonsin kunnat önska mig. Underbar pojkvän, en helt underbar familj kvar hemma i Stockholm, mina underbara vänner, sjukt bra jobb, en lägenhet och allt verkligen flyter på. Men även efter 20 år så försöker jag fortfarande hjälpa min pappa, men mer och mer börjar jag inse att det inte går att hjälpa någon som inte vill själv. Han är alkoholist och drogmissbrukare, det är det han är i mina ögon nu. Han är pappa på papper och min riktigt pappa är Tomas Ingberg, det är han som uppfostrat mig tillsammans med min mamma. Det är han som visat mig vägen. Det är han som följer mig till altaret och det är han som blir morfar till mina barn.
Men sen finns det grejor som jag verkligen minns tillsammans med pappa Robert, Jag minns när jag var 9 år, jag gick i tredje klass. Pappa var full som vanligt, men denna gång var det behagligt och jag kunde umgås med honom en hel kväll. Han spelade en låt för mig. Stevie nicks med landslide. Jag minns orden när pappa sa, den här låten ska vi spela när du slutet sexan. Jag ska spela gitarr och du ska sjunga min dotter. Den låten handlar om hennes far. Så just denna låt värmer mig än idag, för det är ett varmt minne från min pappa, visst det hände aldrig att vi spelade på min avslutning i sexan. Men just den stunden, det var lycka.
Sen kan jag ju säga att jag älskar min pappa, han är ju fortfarande min pappa. Bara det att än idag har jag tusen tals frågor till honom men inte ett enda svar. Och det är nog det som gör mig mest arg, att efter alla dessa jävla år, efter alla dessa svek och lögner så har jag inte ett enda jävla litet svar, på varför han valde spriten och drogerna istället för sitt barn! Det är frustrerande och kommer nog sitta kvar tills jag står vid hans gravsten och frågar fråga efter fråga. Men Robert, jag älskar dig.
Pappa och jag på julafton 2007. Min 5 julafton med honom.
Nu har ni lite koll, och kom ihåg! Jag älskar honom mest av allt, men han tar för stor plats i mitt liv, så jag har valt att hålla mig borta.
Ingen är perfekt, har aldrig varit och kommer aldrig blir heller.