Varför blir man så jävla sentimental på julen??! Shit vad trött jag blir på mig själv. Varför börjar jag alltid tänka på alla människor, alla i släkten, barn, hemlösa typer och allt. När jag var liten, runt 10 år, satt jag inne på toaletten och grinade halva julafton för att jag tyckte så synd om en hemlös pojke vi träffat när vi var i Rumänien året innan. Han bodde med sin farmor i olika hotellkorridorer. Jag hade t.o.m svårt att ta emot mina julklappar.
Jag kan heller inte sluta lyssan på Wham’s Last Christmas. Varenda år på repeat. Blir man aldrig less på den? Och så måste jag sjunga med.
I år tänker jag massor på Aidens nana (farmor) eftersom hon har en cancer tumör i hjärnan. Hon håller på med behandlingarna just nu och tack o lov är hon en stark och positiv person så hon kommer med all säkerhet ta sig igenom detta men jag…jag måste liksom gå och analysera det här nu för att det är jul.
Näe, i år ska jag faktiskt skärpa mig. Ha roligt och tänka att det finns organisationer som tar hand om stackars barnhemsbarn och herrelösa hundar . Jag ska dricka vinglögg och äta massa god mat istället.
