Jag känner mig nästan alltid missförstådd, om ni kunde ana hur frustrerande det är att känna att man alltid ska försvara sig. Allt från jobb, barn, vänner, val av det ena och andra. Allt grundar sig i att jag säger alltid vad jag tycker och jag tycker inte att sånt som vanliga människor har nåt emot av principskäl är en big deal. Jag kanske sågar folk lite väl ofta och högt men det är fortfarande bara ord av samma sak som andra tänker. Men inte ’kan’ säga. Det folk tycker är ’fel’ som plastikoperationer m.m bryr jag mig absolut inget om, go ahead. Det folk tycker är ’rätt’ som statliga regler och jobbrutiner tycker jag är sjukt galet. Går inte att diskutera saker med någon eftersom alla ska uttrycka sig korrekt. Jag tycker att fjäsk på jobbet borde straffas med fängelse. Varför gör man sånt? Jag tycker att fler borde operera vissa delar. Det är väldigt lätt. Och bara för att jag säger sådana saker får man alltid samma reaktion Men guuuud hur kan du säga så (efterföljt av ett lätt chockat skratt) Jo för att jag tycker det. Om det är rätt eller fel vet jag inte. Jag säger vad jag tycker och känner. Utgå alltid från det. Vad man känner!! Inte vad som är korrekt eller inte. Världen skulle vara betydligt mer enkel. Samma sak med positiva saker, kan ingen bara gå fram till andra och säga Damn vad snygg du är eller Tack för att du lät mig gå före i kön.
Also; världen är galet utseendefixerad. Kanske kan vara för att folk är så jäkla tysta! Om alla pratade lite mer med främlingar och var mer personlig så skulle man ge all attention på det istället för att fastna för det yttre. Det här säger jag som är extremt utseendefixerad. Önskar att det inte vore så…
