Idag har jag tänkt väldigt mycket på nanna. T.o.m så att tårarna rann när jag var på väg med Aiden hem från skolan. Jag saknar henne verkligen. Speciellt nu när Aiden precis börjat year 2. Aiden och hans kusin Damian var hennes ögonstenar. Hon oroade sig ständigt, 99% i onödan, men hon var sån. Den här veckan, första skolveckan, skulle hon ha ringt ca 100 gånger hittills, för att kolla att allt är ok, att skolan gått bra, att han ätit ok och att han inte gråtit. Det finns tyvärr sådana som hon som oroar sig så mycket för andra att de glömmer bort sig själva. Man ska inte vara självisk i många fall, men i lika många fall ska man faktiskt vara det.
Miss you! (and Aiden is doing well, dont worry please)
Christmas dinner in Valletta 2009. Nanna and Aiden.