Jag har läst mycket om introverta och extroverta den senaste tiden och känner till största delen igen mig hos introverta. Bristen på energi bland folk, skräcken för kallprat, behovet av att vara ensam osv osv. Däremot är jag ju inte den som är blyg eller inte gillar att prata, det är bara en stor missuppfattning om introverta, utan det är bara så att introverta tappar energi när de är bland mycket folk och småpratar mm, jämfört med extroverta som kan hålla igång på events i evigheter utan att tröttas ut.
Introverta behöver vara ensamma och ladda ny energi. Efteråt kan man vara uber-social och babblig och oblyg i en stund igen, men sedan måste det laddas igen. Så funkar det.
För mig är problemet dock att jag bygger upp så mycket ångest och stress kring möten med människor. Jag kan prata om mina saker i timmar om någon orkar lyssna, men jag är verkligen inte bra på att intressera mig för andra. Det låter hemskt, men jag klarar verkligen inte av småprat och ytligt prat. Om jag ska prata med någon så vill jag prata om djupare saker, ett speciellt ämne eller helt enkelt lyssna på någon som är bra på att öppna sig, visa känslor eller har intressanta saker att berätta om. Därför väljer jag väldigt ofta att vara ensam, jag känner mig inte ensam, jag är bara väldigt selektiv. Ibland tänker jag att jag borde vara mer social för att testa hur det känns, men jag har inte det behovet och har aldrig haft, och det får jag leva med. Därför har jag ett fåtal nära vänner, min familj och mig själv att luta mig mot.
Så, tillbaka till mitt stora issue – vad som skapas pga allt detta, är att jag undviker situationer där jag egentligen skulle vilja vara med eller ta del av, men pga människomöten så undviker jag det alltför ofta. Jag bygger upp sådan ångest inför en situation där själva händelsen borde vara i fokus, inte personen. Ett typiskt exempel är mina körlektioner; jag borde väl känna mig nervös för att köra eller lägga all energi på att köra bra och jobba framåt etc, men det är jag inte minsta nervös för. Jag känner nästan att jag är bra på att köra haha, det som är jobbigt är att sitta 2 timmar i en trång bil med en okänd instruktör!
Ett annat scenario är t ex hos frissan. Jag vill verkligen bara sitta tyst och läsa en inspirerande tidning och dricka kaffe, vilket jag absolut kan göra också, men om frissan också är tyst, då tycker jag att det är sjukt jobbigt. Den påtagliga tystnaden. Och jag vill samtidigt heller inte prata. Så jag härdar ut, sitter tyst och tycker det är jobbigt bara.
Andra situationer som kan liknas med dessa är när man åker taxi ensam eller när man går in i en butik där inga andra människor är just då. Kan jag inte bara fokusera på själva grejen!! Önskar såå att min fokus låg på att hitta passande kläder i butiken eller mitt hår när jag är hos frissan, inte känna mig stressad för att slippa prata om ointressanta saker.
Känner någon igen sig?
Exakt!!, det sista du skrev, jag LIDER sjukt mycket i sådana situationer! Det var precis ett sådant exempel jag glömde inkludera men du beskrev det precis..usch.
Shit va sjukt, kunde skrivit detta själv!
Ja helt klart, i allt. Och det där med att babbla på och delta och sedan behöva ladda batterierna ett tag pga mental utmattning för att ställa sig upp och fortsätta ett tag till 🙂 Jag har också bara familjen och ett fåtal vänner och svårt att intressera mig för andra eller fastna hos människor om dom inte gör ”riktiga” intryck med tyngd i.
Och min största fobi är om man är med en kompis/syster/nån-man-känner som har med sig en kompis/dennes syster/förälder , och sedan ska den man känner gå och prata i telefon eller något och man blir kvar med dennes kompis… döööör haha.