hur ytlig är man egentligen

Häromkvällen var mamma här på middag och vi började prata om hur omklädningsrummen ser ut på olika spa-avdelningar. Mamma klagade lite på att skåpen i omklädningsrummet på Le Meridien är för dåliga, dom har inga hyllor eller krokar och det är krångligt när man har en blöt bikini osv. Ungefär så långt kommer jag tills jag börjar känna att det är ett löjligt I-landsproblem, men jag fortsätter ändå att prata om det och diskutera. Samma sak gäller utseende och all form av skönhet och mode. Jag är näst intill besatt av skönhet av alla olika slag, men väldigt snabbt kommer en tanke upp i huvudet som säger; Ehm, vad spelar det för roll? Ett bra exempel är när jag tittar på E-Channel och det är dags för Live From The Red Carpet eller Fashion Police, dvs rena utställningen av människor och kläder. Vart ska man dra gränsen för vad som ens borde vara en diskussion eller inte?

Är det ok att ett helt team jobbar för att världen ska kunna avgöra om en kändis klänning borde gått mer åt det gråa hållet än det svarta eller att någons skofärg verkligen skär sig mot väskan osv. Det jag ofta reagerar på är att de (programledarna, skribenten m.fl) talar med största möjliga allvar i rösten. Det är ju kul, det är faktiskt kul att diskutera alla frisyrer och om dom gått upp eller ner i vikt sedan förra året osv, men varför ta det på sådant allvar?

Ibland tror jag att jag tänker fel, att jag är för kritisk mot allt, för det kanske är så att det måste finnas ett allvar i allt, trots att alla vet att nyansen på klänningen inte spelar minsta roll när man vet att barn får se traumatiska saker i krigande länder, där de svälter och fryser och inte känner minsta trygghet. Men ja, trots det, så tittar jag på E-Channel och läser massor av magazines och tycker att det visst spelar stor roll om mina naglar är målade ordentligt innan en middag eller inte. Det är ju min värld, och jag kan inte relatera för mycket till andras. Men vart exakt går gränsen?

Jag tittar alltid på Kardashians t ex. Är det ok att som Kim tycka att det är ’sooo hard’ när hennes systrar inte passar i första uppsättningen av klänningar inför hennes bröllop? Jag tänker mig att det är något man säger om man förlorat jobbet eller fått missfall eller något, inte om klänningarna som snabbt går att fixa inför miljonresan/bröllopet är opassande.

Ändå tittar jag och sitter och nickar med huvudet och känner mig bekymrad för Kim. Hur ska det här gå?!

Känner mig splittrad. Väldigt berörd av allt hemskt som sker i världen men lika ytlig för det!