Det känns svårt att andas just nu…jag vet att jag har många saker och människor i mitt liv att vara mer än nöjd med men så finns det samtidigt ett svart moln ovanför mig hela tiden. Som kommer och går. Jag kan inte vara alltför personlig men jag känner alltid en tyngd och ledsamhet när jag tänker på en familj som står mig nära, vare sig jag vill eller inte. Som inte har det lätt och som jag blandas in i konstant. Det gör ont att tänka på dem och jag skulle kunna blunda och leva mitt liv, men det går inte…jag har inte hjärta till det. Jag vill finnas där för dom och med dom. Men ibland orkar jag inte. Jag har fortfarande mina psykologbesök, där kan jag iaf ventilera och där är det ok att vara ledsen. Utan att behöva förklara för någon, speciellt Aiden. Det var iaf skönt att skriva av sig lite…..
Spana in det feta blåmärket på mitt ben, aj aj
