Ibland slår verkligheten till med ett mindre smärtsamt slag, snarare en knuff bakåt för att man inte ska tappa minnet helt och hållet (omtänksamt, eh?). Jag fick en liten puff i den riktningen idag när jag tänkte på hur min eftermiddag kommer att spenderas – dvs i Skattemyndighetens lokaler (förhoppningsvis) lyssnandes till en informationskurs.
När ovanstående satte sig på näthinnan kom följande bilder till räddning:
På scenen när skattemyndigheten och andra vardagliga ting inte existerade (jag till vänster)…
…då jag kunde slänga min rosa boa runt halsen utan någon tanke på en morgondag…
…och istället promenera i strålkastarljuset iklädd i Lars Wallins skapelser.
Hur annorlunda var inte livet en gång i tiden? Eller, man kanske inte ska stirra sig blind på det som var (bara en liten stund, ögon!) utan försöka parkera i nuet medan det är här? Hm, en hyfsad tanke…(skattemasarna kanske bjuder på kaffe, alltid något). För jag gillar mitt liv ändå, även om det inte längre utspelar sig i strålkastarnas färgglada ljus. Ciao!
