Det är alltid lika tråkigt att säga hej då till folk. Jag lärde mig att hålla det kort när jag jobbade utomlands många år och bytte land och därmed vänner med jämna mellanrum. Även om man delat allt med ett gäng sköna typer i något halvår visste man att hur ovärderlig den gemenskapen än var så var den bara tillfällig (men lika betydelsefull, of course).
Nu är det dags igen. Jag ska alldeles strax vinka av min kära sis som ska tillbaka till varmare grader (bara Skåne, guys, men ändå. Jag tror att det är Skåne iallafall…fan, blandar alltid ihop Skåne och Småland) och sen ska hon flyga vidare med jämna mellanrum ut i den stora världen.
Jag får nöja mig med Stockholm ett tag till, och så kommer faktiskt systern och hälsar på så ofta hon kan så det är inte helt katostrafalt.
Men det är alltid lika tråkigt att ta farväl, trots att jag gjort det en miljoner gånger (känns det som ) förut. Kanske är det en av de sakerna som man aldrig lär sig i livet, och det av en anledning. Ciao!
hey – jag lär mig aldrig heller!! men mig blir du inte av med så lätt…hehe…snart hänger jag på dörrlåset igen!