Bikini-klockan tickar allt närmare så jag antar att det är bara att krypa över gatan till SATS, ställa sig på nån av evighetsmaskinerna och trampa för livet (eller den fysiska delen av det i alla fall).
Nån har varit duktig på gymmet… Gissa vem?
Jag har dansat hela mitt liv (och då menar jag inte bara på bardiskar) så jag får panik om jag inte får röra på mig vilket underlättar det hela avsevärt. Det och lite lektyr (Stina Dabrowski för tillfället) gör att tiden flyger iväg och lämnar mig i ett x antal svettpölar som jag i min tur lämnar efter mig (går inte att vara diskret i det här fallet).
Nej, nu får jag banne mig få ni vet vad ur… Ciao!