Ni anar inte vad mina ögon och öron fått stå ut med när jag traskade på 10 000 meters höjd (dvs jobbade som flygvärdinna). Jag har samlat på mig en abnorm hög av otroliga upplevelser (fri tolkning av ordet) och här är en av mina absolut ”favoritstunder” uppe i det blå:
Vi är halvvägs till Malaga när en man i 45-års åldern kallar på mig med en oro i blicken.
– Jag måste bara fråga en sak, säger han och fingrar på slipsen.
– Rör vi verkligen på oss? Jag menar, kolla (han vänder huvudet mot fönstret) – det ser ju ut som om vi står still.
Vi är på 10 000 meters höjd och avverkar si sådär 800 km i timmen. Om vi står still? Skulle inte tro det, sucker.
– Självklart rör vi på oss. Inte så lite heller, säger jag (vad menar han? )
–Men är du riktigt säger? För när jag kollar ut ser det inte ut som det, säger människan helt allvarligt. En helt normal (?), trevlig herre i sina bästa år.
– Ja då, jag här helt säker.
Jag ser att han inte är helt övertygad men nöjer sig med detta och fortsätter att stirra ut genom fönstret. Själv rullar jag bort med ännu ett bevis på att det faktiskt finns dumma frågor och att jag har fått äran att beta av ett bra par stycken av dem.
Fast lite roligt var det, eller vad säger ni? Ciao!
praktexempel på att det fakiskt finns dumma frågor! 🙂