Idag fick jag en snabb inblick i hur det kan se ut i huvudet på en ensamstående (bloody cool) mamma – tillika min barndomsvän – som jobbar heltid, tar hand om två ”livliga” pojkar, är ständigt upptagen med något som ska fixas och tillhör människorskaran som jag inte fattar kan klämma in allt de gör under dygnets alltför få timmar.
Hur som helst, här är vår lilla sms-konversation tidigare idag (efter att det gått lite väl lång tid utan något livstecken från människan ifråga):
Jag – M, lever du överhuvudtaget eller vad händer?
M – Otroligt nog gör jag det…
Jag – Puh, då kan jag andas ut. Trodde att du hade blivit bortrövad av nåt UFO eller nåt.
M – UFO? Lite semester vore inte helt fel…
Guys? Om ni känner för att röva bort nån eller så… Guys?
Hm. Och jag som tycker att jag behöver komma bort ibland… Ciao!
fattar inte hur vissa får ihop vardagen….