Imorse brast mitt hjärta. Det sprack i tusen små bitar och jag stod där på trottoaren intill den trafikerade vägen och försökte att plocka ihop bitarna så gott det gick.
Aj, aj, aj…. Det gör ont!
Orsaken? Well, ett hjälplöst litet liv… Nån hade kört över en and (tror jag att det var) och den hade släpat sig upp på den lilla gräsplätten som fanns intill vägen (blodspår) och låg där, med blodiga små fötter, och tittade på mig.
Jag ville inget annat än hjälpa den lilla saken, men hur? Människor gick förbi, de tittade bara på den och fortsatte att gå. Så jag sa till den att inte vara rädd och att jag ska försöka fixa någon hjälp. Efter många samtal fick jag tag på nån som tar hand om skadade djur, och de lovade att komma så fort de kunde (vilket skulle dröja så jag uteslöt den biten när jag sen återgav samtalet till anden).
Jag berättade för den lilla saken att hjälp var på väg och att det skulle gå bra. Den fortsatte att titta på mig, och jag hoppas att den förstod. Sen var jag tvungen att gå därifrån för att inte skapa en tåröversvämning mitt i Malmö… Allt liv har ju rätt att leva och få hjälp när sådan behövs.