Okej, jag har kanske tagit i lite väl mycket den sista tiden. Överdrivit en aning då. Det gör lite ont. Jag blir anklagad för att vara slavdrivare och liknande trevligheter. Vem som anklagar? Well, mina muskler som idag hade avfyrat blickar som säkert hade dödat på sekunden (vilken tur att de inte har ögon) om de bara kunde.
Men hey, man får väl köra slut på sig själv då och då? För på ett sätt är det en härlig känsla, åt andra sidan är det ingen vacker syn när nyllet skrynklas sönder varje gång man ska sätta sig ner eller gå ner/uppför en trappa (eller gå överhuvudtaget, om jag ska vara ärlig).
Well, det är väl så här i livet – allting har sitt pris… (and you pay. With sweat, blood and tears – var det inte så det hette?) Ciao!