Vissa mindre trevliga situationer övergår till att bli komiska istället (på gott och ont). Lyssna på den här lilla historien:
Plats: Roms flygplats.
Tid: Igår kväll.
Scenario: Ett flygplan fullt med passagerare som fått vänta i åtta timmar på att få komma iväg.
Flygplatsagenten: Vi har ett litet problem.
Jag (no shit. Vad mer än åtta timmar?): Yes?
Flygplatsagenten: En resväska som ligger i flygplanet…eh…vibrerar.
Jag (what’s next, liksom): Oh crap. Lovley.
Flygplatsagenten: Det klassas som en s k security item. Det betyder att passageraren får komma ner och identifera väskan, sen måste vi vänta på att polisen kommer och då får passageraren öppna väskan i deras närvaro.
Jag: Let’s find that bloody passenger.
Det visar sig att väskan tillhör en japan (varför är det alltid…jaja) och hans fru. De rusar ner för att kolla på väskan och jag följer dem i hälarna. ”My wife, my wife, shavingthing…” följer oss också på vägen. Japanens utrop, alltså.
Vi är en liten klunga (kaptenen, markpersonalen och polisen som kommer efter lååånga minuter. Plus alla nyllen som är fastklistrade vid de små flygplansfönstren för att kolla vad som händer) som står runt resväskan. Japanen öppnar den (vi befinner oss en liten bit från själva flygplanet) och tar fram en avlång sak.
Japanen (överlycklig): ”Toothbrush, toothbrush” (tar fram en elektrisk tandborste, eller vad det nu heter)!
Poliserna tar sig en titt på saken och ska nu ta ut batterit så att saken kan sluta vibrera. De tar sin tid, jag tittar på kaptenen, på min klocka och efter ett tag pallar jag inte mer:
Jag: Men för guds skull, skit i den där jäkla tandborsten! (ger en ”sorry” blick till japanerna) Vi är redan överjordiskt sena… Just leave it, people!
Sen vänder jag på klacken, släpar med mig japanerna och lämnar polisen med den vibrerande saken i händerna.
Sometimes it takes a blondie to do it. Hehe…
