Ibland tänker man tillbaka och undrar vad f-n hjärncellerna hade svept i sig med tanke på resultatet de åstadkom. Well, här är mina små grås mästervärk i kategorin ”stunden-som-Gud-tacksamt-glömde”:
(Stört)crash på Boris Becker.
Tro det eller ej – Boris Becker var min stora crush när jag var i någon slags långvarande sinnesförvirring i tonåren. BORIS BECKER. Oh. My. God. Jag dreglade till och med på Stockholm Open och tog en hel rulle kort på snubben. Om ni tycker att DET var patetiskt så lyssna på det här – min kära syster störtgrät med en vissen ros i handen som hon lämnade över till Becker när han spelat klart matchen för att slänga ur sig ännu en flod när han hade tagit emot stackars blomman.
Att bli äldre ser plötsligt inte så dumt ut…Ciao!
Äh, det finns värre crusher, tro mig, Casia. Min crush var på Louis i….Herrey´s!!! Minstingen me dblå skjorta, haha Boris har i alla fall en fet plånbok ;-)…o rött hår 😉
nu förvränger du fakta… min ros var inte alls vissen!