Nu är jag äntligen klar med översättningen till SATC så jag tänkte kila hem för dagen (dvs raka spåret till gymmet och läsa min Zen-bok. Både kropp och själ måste ju få sig en omgång).
Munkarna tar det lite lugnare än jag…
Jag kollade i boken igår när jag trampade på gymmets cykel och det kändes lite lättare när jag läste att en av Zens främsta ledarfigurer spenderade nio år på att sitta och stirra in i en vägg. Med detta i åtanken känns cyklandet på plats som en ren baggis (inte om jag skulle hålla på i nio år i och för sig. Då skulle jag nog uppnått Nirvana för länge sen).
So… Dags att rulla mot Nirvana!