Oh God! Oh God! Hjärtattack… Hjärtattack! Följande scenario utspelade sig för en stund sen:
Jag står på en bänk (hemma hos mamma), håller i en sko och skriker oavbrutet medan en stackars spindel håller på att leka jojo från taket. Jag kunde ju inte döda saken när den hängde och dinglade i luften så jag höll på att skrika ihjäl mig med en sko i handen medan mamma stod bredvid med en flugsmällare.
-Mamma, du kan inte döda den med en flugsmällare! skrek jag mellan de andra skriken.
-Men då kommer den ju att hänga där i en evighet, svarade mamma med flugsmällaren fastklistrad i handen.
Just då körde spindeln jag-är-en-jojo-och-på-väg-upp-varianten och hoppade upp i taket igen. Här – förlåt alla levande varelser men jag var i panik, verklig panik – tog jag tillfället i akt och smällde till med skon så att stackaren åkte ner på golvet.
-Aaaaah! Den föll ner! Guuuuud! Mamma… ta den. TA DEN!
Vår trevliga lilla stund slutade med att jag bankade sönder kraken, skrapade bort den med lite papper och begravde den till sist i papperskorgen. Förlåt, Gud, men det var rent självförsvar. Mamma är mitt vittne.