Jag tyckte lite synd om mig imorse – svinont i öronen och allmänt hängig. Blir galen av att inte göra nånting så jag begav mig ut på stan (man hittar en massa nödvändiga ärenden om man måste, tro mig).
I alla fall, när jag står i en klockaffär (batteribyte på internetbankdosan…ni ser) kommer det en man som ska köpa en klocka. Han är i 60-års åldern, svårt att avgöra eftersom han har svåra brännskador i ansiktet och det finns bara stumpar kvar där händerna brukade sitta.
Han utstrålar lugn och trygghet (fråga mig inte hur och varför. Han bara gör det). Tar av sig sin gamla klocka, betraktar den nya. Tar på sig den nya. Tar av den igen. Bestämmer sig för att slå till. Tar fram sig väska och öppnar den för att ta fram plånboken. Öppnar plånboken och tar fram kreditkortet. Samtidigt som han gör allt detta småpratar han med oss som står runtomkring. Hans stumpar till händer är lika skickliga som vilka händer som helst, de flyger och far. Han slutför köpet, lägger ner plånboken och klockan, tackar för hjälpen och beger sig hemåt.
Jag står kvar med tanken att leva i nuet och vara glad och tacksam för det man har. Se det stora i det lilla, inte söka storhet för sökandets skull. Inte tappa perspektivet för vad som verkligen räknas…det vill säga allt.