Har ni nånsin frågat er själva – när är jag riktigt lycklig? Då menar jag inte den korta lyckan som kommer från materiella ting (fast den är trevlig den också) och från världen runtomkring. Jag pratar om en lycka som man känner inom sig, som sprider sig i hela kroppen och tar över sinnet.
Kan ni svara på den frågan? Det kan jag. Jag är som lyckligast när jag får dansa och när jag är i studion/på scen/skriver låtar och försjunker i nån slags lyckotrans. Det är bara jag och musiken, lyckan tar över hela mig och den beror bara på mig och inte nån eller nåt annat. Det är en otrolig känsla.
Jag skriver detta för att jag har precis upplevt en timma av just sån ”nirvana” – jag körde järnet på ett danspass och under de 60 minuterna kom jag på hur mycket jag saknar dansen. Världen runtomkring försvinner, man befinner sig i ett rus som inte vill släppa och inget annat existerar. Det är väl det som kallas för att leva i nuet.
I en av mina shows long time ago…
Jag har jobbat som dansare i många år, de bästa åren av mitt liv. Det var självklart inte bara själva dansen som gjorde det, men den spelade en stor roll. Jag känner att jag lever, då menar jag verkligen lever, när jag dansar. Och samma sak när jag sjunger. Tiden står still samtidigt som den försvinner utan att jag ger den en tanke. Jag är lycklig.
När är ni lyckliga?