Låg nyss och tänkte på hur jag egentligen hamnat här, här jag står idag.
Sedan 7 års ålder har jag varit med om kränkningar och mått dåligt, av både det ena och det andra. Min familj är dem som jag alltid funnits där för mig. Speciellt min mamma. Hon var min bästa vän och som jag kunde prata med om allt.
När hon gick bort, hamnade jag i en svacka som jag själv inte visste att jag var i. Jag hamnade i förnekelse. Jag kommer ihåg att jag flera gånger gick till fönstret för att kolla om det var hennes bil, som åkte förbi på gatan utanför.
Mamma var den som gav mig styrkan att stå på mig, hon var den som visade mig vem jag vill vara som människa. Hur jag vill att samhället ska vara och vad som ibland måste göras. Utan att tveka!
Jag skulle inte vara den jag är utan min mamma, pappa eller syskon. Min familj var min klippa i stormen!