Jag tycker det är sjukt, att läsar siffrorna ökat sedan mitt inlägg om att jag känner mig utstött och mobbad. Vilket jag tycker är positivt. Då det faktiskt behöver komma ut och jag tycker att folk behöver höra saker och ting, från en person som faktiskt varit utsatt. Just därför har jag valt att till och från skriva inlägg som kommer handla om just de. Mobbing och utanförskap!.
Hur jag känner och hur jag känt och mått genom min uppväxt och i dagens läge, Men jag kan bara förklara ur min synvinkel och min historia, inte någon annans.
Som ung hade man inte direkt förståelsen varför personer gjorde som de gjorde, men nu när man fått chansen med hjälp av underbar familj och vänner till stöd, så har jag förstått varför. Det handlar inte om att man inte räcker till som människa, utan det handlar om att personerna som utsätter andra för detta(mobbarna) själva har det jobbigt och tufft hemma eller så. I många fall inser dem inte det själva. För att i vissa fall så är det inte självklart. Det kan handla om kränkningar hemifrån eller så ”simpelt” som en svårighet(t.ex. dyslexi, adhd eller dylikt). I mitt fall så var det så att jag var starkare, hade bättre hemförhållanden än dem och fick dem mig att brista hade dem lyckats klättra ovan den starkaste individen.
När jag blev mobbad så slutade jag äta och jag tränade 5-6 gånger om dagen! I det läget tyckte jag det var bäst för mig, men mådde jag bra? Kanske utvändigt ja, men min kropp eller psyke gjorde inte det. Jag vill inte att folk ska känna sig som jag gjorde eller ta till med samma metoder som jag gjorde, eller värre!. Jag vill att samhället ska bli mer medvetna på vad som faktiskt föregår runt om.
Angående min historia är det något som jag tyckte och tycker fortfarande är komiskt var att när min mamma gick bort(då jag bara var 14 år gammal), ville alla helt plötsligt vara vänliga och finnas där för mig. Hur kommer det sig?. Jag hade under 7 år, stått på mina egna ben och varit ensam. Men nu när min mamma gick bort ville alla finnas där för mig. Det är något jag fortfarande inte fått mig att klura fingrarna runt. Det är nog ett mysterium som kommer hålla sig olöst.
Jag var bara 7 år när detta började hända mig och jag har nu levt med det i hela mitt liv. Jag är 20 år gammal och det händer fortfarande!