I början av vårt äktenskap gick allt ganska bra. Förutom att min man var oerhört svartsjuk. Han kunde drömma om att jag var otrogen och i hans värld hade jag då varit det. Detta gjorde att många av våra vänner tyckte det var obehagligt, för oftast slutade festerna med bråk ev. slagsmål. Dagen efter var han full av ånger, precis som de männen brukar vara. Jag var inte dum och trodde att detta skulle bli bättre,(DET är ju alltid något) men jag ville på inga villkor att mina barn skulle växa upp som skilsmässobarn. När de gick i skolan, var det inte många som bodde med båda sina föräldrar, så det smittade av sig. Om INTE min man var svartsjuk, så var han riktigt snäll. Han hade 2 jobb, eftersom han var emot på att jag skulle jobba. För där kom svartsjukan in igen. Men jag trivdes att vara hemmafru, för det var många som var det då. Vi fikade hos varandra bl.a. Så länge barnen var små måste jag säga att det var en fröjd att vara hemma hos dem. Samtidigt hade jag båda mina föräldrar på långvården, så om jag jobbat, hade jag inte hunnit vara hos dem heller. Så med andra ord hade jag fullt upp.