Asså jag vill skriva av mig, men kan inte göra det ingående heller.
Sen jag började jobba så har mitt privatliv inte funnits. Jag jobbar och jobbar, och jag ställer upp o hoppar in för dom som är sjuka. Jag och mina kollegor ber inte om mycket, men när vi väl ber om något så är det för att det är viktigt.
Jag skulle kunna sitta här i en hel jävla dag och rabbla upp allt men jag kan inte. Men jag vill.
Min ena kollega vill på 2 bröllop i sommar och fick avslag på det ena bröllopet. Liksom vi snackar om bröllop! Vrf fick hon avslag då? jo antagligen bara för att förstöra, eller för att ”dom” ska kunna vara lediga ist.
En av mina närmsta ska ta studenten och det gör man oxå bara en gång i livet. Jag vill verkligen närvara på hennes student, och fira henne. Det skulle betyda mycket för mig. Jag säger det till ”dom” och dom står och säger det ena och det andra om varför det inte skulle kunna gå.
Jag får som svar ” lämna en ledighetsansökan” , självklart gör jag det, och för några dagar sedan säger ”dom” att det är på avlastningen och att dom vägrar. Så nu känner jag på mig att jag får avslag. Eller jag vet att jag får avslag.
Vart tog vårt privatliv vägen? hur kan man va så självisk och tänka i sånna banor ? liksom vi följer dom till punkt och prickar och allt vi begär det är att vara lediga när något viktigt händer. Det är så ledsamt så jag vill dra mig i håret o skrika rätt ut !!! Jag står inte ut längre ! Jag skiter snart i detta !